Dora Carrington

Dora Carrington var det fjärde av fem barn. Hennes föräldrar var Samuel Carrington, en järnvägsingenjör, och hans fru Charlotte Houghton. Hennes tidigaste dagar tillbringades i Hereford, inte långt öster om Wales. Carrington erinrade sig senare att hon hade haft en hemsk barndom. Hennes mor var orolig, krävande och extremt from och ägnade mycket av sin tid åt religiösa ändamål. Utanför familjen fick Carrington personlig uppmärksamhet på Bedford High School, vilket gav näring åt hennes kreativitet. Hennes lärare insåg snabbt hennes konstnärliga talang. Som ung elev vann hon två gånger nationella priser för teckning i 12- och 13-årsåldern. Dora Carrington studerade vid Slade School of Art, en del av University College i London. Trots sitt djärva mode och sina turbulenta romanser var Dora Carringtons konstnärliga utveckling under den här perioden ganska tråkig. Hon lärde sig och arbetade i mycket traditionella stilar. Efter att ha avslutat sin utbildning vid Slade arbetade Carrington med att göra målningar och träsnitt för Omega Workshops och Hogarth Press, båda kreativa företag som grundades av medlemmar av Londons bohemiska Bloomsburygrupp. När hennes far dog lämnade han henne ett litet arv som gav henne större ekonomiskt och konstnärligt oberoende. Hon delade upp sin tid mellan hustruns och konstnärens uppgifter. Hon målade på nästan alla medier hon kunde hitta, inklusive glas, skyltar, kakelplattor och väggarna i sina vänners hus.

Carrington blev förevigad i tryck av D.H. Lawrence och Aldous Huxley, men hon blev aldrig berömd som konstnär under sin livstid. Detta kan tillskrivas det faktum att hon sällan ställde ut sina verk eller ens signerade dem, samt att hon inte arbetade i de mest aktuella stilarna. Under många år förknippades hennes konst med Bloomsburygruppen på grund av hennes många romantiska förvecklingar inom denna grupp. Ändå var hon inte intresserad av modernismens formella experiment i samma utsträckning som några av gruppens mest kända medlemmar, däribland Roger Fry och Virginia Woolf. I dag är hon känd för sina många porträtt och landskap, som trotsar en enkel klassificering och som ligger någonstans på gränsen mellan impressionistiska, förraphaelitiska och surrealistiska rörelser. Hon är också berömd för sin uppmärksamhet på dekorativ konst och kvinnliga intressen, från hennes fokus på kvinnor i landskap till hennes intresse för den kvinnliga delen av den dekorativa konsten. När David Garnett publicerade ett urval av hennes brev och ett urval ur hennes dagbok fick Carringtons måleri en ny akademisk och populär publik. Sedan dess har hennes verk förvärvats av Tate Britain och har även varit föremål för en stor retrospektiv utställning på Barbican. Hennes intima porträtt av sina närmaste påverkade en eklektisk grupp konstnärer, särskilt porträttmålare i Storbritannien och USA, däribland Alice Neel, Tracey Emin och Tom Phillips.