En vindpust sveper över Jyllands flacka kuster och för med sig den salta doften av hav ända in i Köpenhamns ateljéer - och med den den eviga frågan: Hur mycket ljus tål en bild I Danmark är måleriet en ständig balansgång mellan önskan om klarhet och längtan efter djup, mellan den nyktra iakttagelsen av världen och viljan att förtrolla den. Den som betraktar en dansk målning känner ofta av denna spänning: Skagenmålarnas berömda, nästan överjordiska ljus, som täcker landskap och ansikten som om det vore en evighet. Men samtidigt lurar den melankoli som alltid har präglat landet i dukens skuggor - ett tyst eko av de långa vintrarna, de oändliga horisonterna, den stillsamma melankolin som aldrig riktigt försvinner ens under den ljusaste sommaren.



Ett lands historia börjar ofta med dess kungar eller krig, men Danmarks konstnärliga identitet formas på en helt annan plats: i det lilla, intima utrymmet mellan konstnären och naturen. Det danska måleriet under 1800-talet, som ofta kallas "guldåldern", är ett utmärkt exempel på denna dialog. Christen Købke, till exempel, vars porträtt och landskap framstår som lika klara och lugna som om han hade fångat tiden själv, eller Vilhelm Hammershøi, vars lugna interiörer och svala färgtoner skapar en atmosfär som påminner om en stund strax före uppvaknandet. Deras verk är inte högljudda uttalanden, utan stillsamma meditationer över vardagen - och ändå revolutionerande i sin återhållsamhet. Medan romantiken på andra håll i Europa exploderade i dramatiska färger och gester, sökte danskarna magin i det ospektakulära, i ljusets och skuggans spel på en vit vägg, i utsikten från fönstret mot en regnblöt innergård.



Men Danmark hade inte varit Danmark om man hade hållit fast vid denna stillsamma poesi. Med modernismens intåg blåste en ny vind in i ateljéerna: konstnärerna i "Köpenhamnsskolan" och senare representanterna för "CoBrA"-rörelsen - däribland Asger Jorn, vars expressiva, färgstarka verk framstår som ett upprop mot den nordiska återhållsamheten - ifrågasatte allt som tidigare hade ansetts vara typiskt danskt. Plötsligt blev bilden en scen för experiment, för vilda färgexplosioner, för det omedvetna och det lekfulla. Fotografiet, som etablerades som en självständig konstform av pionjärer som Keld Helmer-Petersen, fångade efterkrigstidens nya urbanitet och livshållning: nyktert, direkt, ibland ironiskt, alltid med ett skarpt öga för det absurda i vardagen. Och medan världen vänder blickarna mot avantgardets stora centra skapas i Danmark verk som trotsar alla fack - ibland känsliga och poetiska, ibland provocerande och högljudda, men alltid med en fin känsla för vad som ligger mellan raderna.



Dansk konst är därför ett fascinerande samspel: mellan ljus och skugga, mellan stillhet och nystart, mellan tradition och experiment. Den som tar del av den kommer inte bara att upptäcka ett lands skönhet, utan också de stillsamma konflikter som konstnärerna ständigt omförhandlar - på papper, duk, fotopapper eller som fina tryck. Och kanske är det just denna motsägelse som gör den danska konsten så tidlös och inspirerande: den förblir alltid lite ogripbar, som ljuset som passerar över sanddynerna - och ändå för ett ögonblick förvandlar allt.