Klee var utbildad violinist innan han blev målare, och det märks tydligt i detta verk från 1927: Det som här sträcker sig över ytan framstår mindre som en scen än som en partitur, där ett motiv anslås, upprepas, förskjuts och spelas igenom i ständigt nya positioner. Inget berättas - istället utvecklas en grundtanke utifrån fina parallella linjer, fält för fält, ibland horisontellt skiktad, ibland diagonalt lutad, ibland förtätade till små gavlar och korsade kvadrater, tills det i mitten nästan bildas något som liknar en arkitektur bestående av rena variationer, omgiven av ett blått som blir mörkare uppåt, likt en kvällshimmel bakom en byggnadsställning. Det kvadratiska formatet på 42 x 42 cm inramar denna ordning ännu en gång och ger den något slutet, nästan meditativt. Jag tycker det är intressant att bilden, trots de många upprepningarna och avvikelserna, aldrig verkar orolig - Klee, som vid den tiden undervisade vid Bauhaus om rytm, struktur och formens inre lagar, håller allt i en kontrollerad, nästan musikalisk jämvikt, där varje avvikelse låter som en medveten modulering.
Sinead, en enkel list av ekfanér, ramar in detta verk utan någon som helst utsmyckning och utgör med sin synliga träådring en lugn motpol till motivets abstrakta ordning. Men det verkliga höjdpunkten i detta verk är ytan i sig: Duken Leonardo bidrar med sin satiniserade, korniga väv i hög grad till att de tryckta linjerna verkar som omsom om de vore målade direkt på ett grovt underlag - den som går nära ser hur varje enskild linje följer vävnadens små upphöjningar, bryter av något och därmed behåller just den handritade oregelbundenheten som utmärker Klees teckning. Särskilt i de rostfärgade partierna i bildens mitt samverkar tryck och relief på ett sådant sätt att tygets struktur blir en del av motivet istället för enbart en bärare. Uppspänd på en ram och speglad längs kanterna sträcker sig bilden jämnt ända fram till eklisten. Så hänger där till slut ett verk där man nästan kan se hur en enskild tanke utvecklas i flera variationer - och som vid varje blick tycks gå ett steg vidare.