Läsande flicka, 1874

En ung kvinna sitter och läser, helt uppslukad av sin bok - så djupt att hon inte ens märker betraktaren. Pierre-Auguste Renoir målar ”Den läsande flickan” (även ”La liseuse”) 1874, impressionismens grundande år, och tavlan fångar precis det som denna rörelse står för: ett vardagligt ögonblick, fastfört i snabba, lätta färgdrag. Ljuset kommer här inte utifrån, utan verkar komma från själva boken - de ljusa sidorna kastar ett varmt sken uppåt mot det nedböjda ansiktet, den orange-röda jaboten vid kragen och det blonda, uppsatta håret. Kinderna framträder i rosa- och persikatoner, läpparna är lätt öppna, ögonen nästan slutna under mörka ögonfransar. Som kontrast använder Renoir klädernas djupa blåsvarta färg och en skissartad bakgrund i blågrått, där en ljus fönsterremsa skymtar till vänster. Originalet, utfört i olja på duk, hänger idag på Muséed’Orsay i Paris och anses vara ett av målarens mest intima porträtt - ingen pose, ingen iscensättning, bara koncentration och värme.

Denna version är 40 x 50 cm stor och är utförd på Leonardo, en satinerad duk som på ett förvånansvärt sätt återger originalets oljekaraktär. Det syns tydligast där bokens ljus träffar jaboten: orange-röda och gula penseldrag ligger synligt ovanpå varandra, man kan följa Renoirs penselföring och se hur han har byggt upp ljuset i korta, nästan fladdrande drag. Även i ansiktet återger trycket mer än man kan ana på avstånd - fina sprickor i den åldrade färgfilmen sträcker sig över pannan och kinden, originalets krakelering förblir synlig som ett fint nät utan att störa de mjuka hudtonerna. På handen som håller boken suddas fingrarna ut i precis den oskärpa som Renoir avsåg. Trycket skapar ingen skarp kant, utan lämnar övergången mellan huden och det mörka bokomslaget öppen. Det är just här man faktiskt fastnar med blicken. Till och med signaturen vid bildens vänstra kant, till hälften nedsänkt i bakgrundens blågrå färg, är läsbar. Passepartout och glas saknas medvetet - ingenting står mellan betraktaren och ytan.

Ramen för vidare motivet spegelvänt runt kanterna: På sidan sträcker sig bakgrundens mörkblå färg med sina gulaktiga inslag över kanten, och upptill fortsätter den livliga penselföringen. Så hänger verket utan ram på väggen, och bildytan slutar ingenstans abrupt - i det övre hörnet sluter duken snyggt runt kanten, vecket sitter exakt i hörnet. En enkel lösning som passar det diskreta motivet väl.