| Född | 1803 (London) |
| Avliden | 1882 (London) |
| Yrke | konstmÄlare, gravör |
| Familj | Barn: Lawrence Duncan |
| Medlemskap | Royal Watercolour Society |
| KĂ€nda verk | Spurn Head (1833), Spurn Head (1833), The Laying of a Foundation Stone, Birkenhead Docks, Wirral (1845), Laying the Foundation Stone of Birkenhead Docks, 1845 (1845), Vraicing at Ouaisne Bay, Jersey (1848) |
| Museer | Yale Center for British Art, Clark Art Institute, National Gallery of Art, Metropolitan Museum of Art, National Gallery of Ireland |
NÀr barnen var ute ur huset sÄg Edward Duncan att tiden var inne för att Àgna sig helt Ät mÄleri. Först vid 32 Ärs Älder gifte han sig och tillsammans med sin fru Berthia fick han sju barn. NÀr de hade gÄtt skilda vÀgar utnyttjade Duncan fritiden och Äkte till havet i mÄnga veckor varje sommar. Det var vid kusten nÀra Swansea i södra Wales som han mÄlade de kustscener som nu frÀmst förknippas med hans namn.
Det betyder dock inte att han var lat innan dess. Efter Duncans död 1882 lade ett vÀlkÀnt auktionshus inte mindre Àn 2 000 verk som han hade skapat under sin livstid under klubban. Vissa av dem verkar nÀstan som vykortsmotiv, dÄ havet försiktigt smÀlter in mot perfekt böjda strÀnder, medan vattnet i andra fall Àr vilt och skickar fartyg med fulla segel i en olycksbÄdande skevhet. Sedan finns det vardagliga scener, som observeras i hans hemstad London eller nÄgonstans pÄ landsbygden, som helt enkelt skildrar en hantverkares arbete eller fina herrars jaktglÀdje, och dÄ och dÄ finns det landskapsscener utan vatten i Edward Duncans verk. Man kan se att konstnÀren hade mycket glÀdje i sitt arbete, att han inspirerades överallt och att han inte var rÀdd för att prova nya fÀrger, nya intryck eller nya tekniker.
Tryggheten att kunna ta olika vÀgar som konstnÀr dÄ och dÄ, drog Duncan förmodligen frÄn sina framgÄngar. Till skillnad frÄn mÄnga andra konstnÀrer pÄ sin tid, som förgÀves jagade berömmelse och framgÄng, hade Duncan redan i unga Är gjort sig ett namn i konstvÀrlden och hade friheten att hitta sin egen vÀg. Detta ledde honom i första hand till akvarellmÄlningar, som fascinerade honom i form av William Havell:s verk. Den entusiasm för havsscener och för segelfartygens stolta prakt som syns i Duncans orÀkneliga fartygsskildringar hade han troligen kopierat frÄn William John Huggins, som tjÀnade den engelske kungen som hovmÄlare och vars verk dÀrför vÀckte stor uppmÀrksamhet. Duncan utvecklade dock sin egen stil och framför allt en imponerande expertis i akvarellmÄlning. NÀr det gÀllde fÀrger och oljor, blandningsförhÄllanden och tekniker var han en allmÀnt erkÀnd expert. Detta syns ocksÄ i hans verk, som alla talar sitt eget sprÄk och har sitt eget individuella uttryck trots att de ofta har liknande motiv.
Sida 1 / 1
| Född | 1803 (London) |
| Avliden | 1882 (London) |
| Yrke | konstmÄlare, gravör |
| Familj | Barn: Lawrence Duncan |
| Medlemskap | Royal Watercolour Society |
| KĂ€nda verk | Spurn Head (1833), Spurn Head (1833), The Laying of a Foundation Stone, Birkenhead Docks, Wirral (1845), Laying the Foundation Stone of Birkenhead Docks, 1845 (1845), Vraicing at Ouaisne Bay, Jersey (1848) |
| Museer | Yale Center for British Art, Clark Art Institute, National Gallery of Art, Metropolitan Museum of Art, National Gallery of Ireland |
NÀr barnen var ute ur huset sÄg Edward Duncan att tiden var inne för att Àgna sig helt Ät mÄleri. Först vid 32 Ärs Älder gifte han sig och tillsammans med sin fru Berthia fick han sju barn. NÀr de hade gÄtt skilda vÀgar utnyttjade Duncan fritiden och Äkte till havet i mÄnga veckor varje sommar. Det var vid kusten nÀra Swansea i södra Wales som han mÄlade de kustscener som nu frÀmst förknippas med hans namn.
Det betyder dock inte att han var lat innan dess. Efter Duncans död 1882 lade ett vÀlkÀnt auktionshus inte mindre Àn 2 000 verk som han hade skapat under sin livstid under klubban. Vissa av dem verkar nÀstan som vykortsmotiv, dÄ havet försiktigt smÀlter in mot perfekt böjda strÀnder, medan vattnet i andra fall Àr vilt och skickar fartyg med fulla segel i en olycksbÄdande skevhet. Sedan finns det vardagliga scener, som observeras i hans hemstad London eller nÄgonstans pÄ landsbygden, som helt enkelt skildrar en hantverkares arbete eller fina herrars jaktglÀdje, och dÄ och dÄ finns det landskapsscener utan vatten i Edward Duncans verk. Man kan se att konstnÀren hade mycket glÀdje i sitt arbete, att han inspirerades överallt och att han inte var rÀdd för att prova nya fÀrger, nya intryck eller nya tekniker.
Tryggheten att kunna ta olika vÀgar som konstnÀr dÄ och dÄ, drog Duncan förmodligen frÄn sina framgÄngar. Till skillnad frÄn mÄnga andra konstnÀrer pÄ sin tid, som förgÀves jagade berömmelse och framgÄng, hade Duncan redan i unga Är gjort sig ett namn i konstvÀrlden och hade friheten att hitta sin egen vÀg. Detta ledde honom i första hand till akvarellmÄlningar, som fascinerade honom i form av William Havell:s verk. Den entusiasm för havsscener och för segelfartygens stolta prakt som syns i Duncans orÀkneliga fartygsskildringar hade han troligen kopierat frÄn William John Huggins, som tjÀnade den engelske kungen som hovmÄlare och vars verk dÀrför vÀckte stor uppmÀrksamhet. Duncan utvecklade dock sin egen stil och framför allt en imponerande expertis i akvarellmÄlning. NÀr det gÀllde fÀrger och oljor, blandningsförhÄllanden och tekniker var han en allmÀnt erkÀnd expert. Detta syns ocksÄ i hans verk, som alla talar sitt eget sprÄk och har sitt eget individuella uttryck trots att de ofta har liknande motiv.