Hans Makart

Bland Wiens sevärdheter på 1870-talet fanns också en målarateljé. På eftermiddagarna mellan klockan tre och fem stod ateljén på Gusshausstrasse 25 öppen för besökare. Resenärer gjorde besöket till en självklar del av sina planer, kejsarinnan Elisabeth kom hösten 1872, och från 1873 tillkom de legendariska ateljéfesterna. Mannen som lockade denna publik var Hans Makart, österrikisk historie- och dekorationsmålare. År 1872 hade han lagt 127 000 gulden på inredningen, på gobelänger, antikviteter, vapen, mattor och palmer. Den som steg in kom mindre till en verkstad än till en målning man kunde vandra omkring i, och mitt i allt arbetade husets herre inför publik.

Vägen dit började i Salzburg. Den 28 maj 1840 föddes Makart en trappa upp i Alte Residenz. En kort tids studier vid Wiens konstakademi från 1858 blev resultatlösa, och omkring 1860/61 blev han elev till Karl Theodor von Piloty i München. Därefter följde resor till London, Paris och Italien. I mars 1869 hämtade kejsar Frans Josef I den tjugoåttaårige konstnären från Rom till Wien och lät inrätta en statlig ateljé åt honom. Redan tidigare hade kejsaren köpt en av hans målningar.

Det som skapades i denna ateljé var sällan i format för vanliga rum. Genom Makarts verk löper en dragning till det exotiska. Målningar som ”Harem,” eller ”En japansk kvinna, ca. 1870” bär den redan i titeln. Vintern 1875/76 reste Makart till Egypten med två målarkolleger. Från denna period härrör även ”Niljakten”. För en privatbostad vid Parkring formgav han på 1870-talet fem målningar över sinnena, var och en 314 centimeter hög och bara 70 centimeter bred, smala väggfält för remsorna mellan fönstren. ”De fem sinnena: Ansiktet” visar en ung kvinna som lyfter en handspegel mot ansiktet. Bakom henne breder ett mörkt palmblad ut sig som en solfjäder, vid kanten blommar rosor, och det smala formatet tvingar kroppen till en vridning av obesvärad elegans. De fem målningarna nådde aldrig bostaden. År 1901 övergick de genom Galerie Miethke i offentlig ägo och hänger i dag i Övre Belvedere.

Wien vårdar sina vanor, och dåtidens nyfikenhet har fått en efterföljare. Staden som en gång kom på eftermiddagarna för att se Makart måla betraktar i dag hans målningar på nära håll genom kameror. En stor del av det bildmaterial som Meisterdrucke använder för att tillverka hans konsttryck i Österrike kommer från dessa högupplösta digitaliseringar hos Belvedere och Wien Museum, samt Kunsthistorisches Museum. För en målare vars verkan ligger i det materiella, i brokad, blomsterprakt och skimrande hud, är det en följdriktig sed. Bilderna förmedlar de finaste penselspåren ända fram till trycket.

Sitt största framträdande på duk fick Makart 1878. Efter en resa till Flandern med anledning av den flamländske målaren Rubens 300-årsdag målade han ”Kejsar Karl V:s (1500-58) intåg i Antwerpen 1520, 1878 (se även 141422, 141423 och 141424)”, mer än nio meter bred och över fem meter hög. Den unge kejsaren rider i rustning genom den smyckade staden, fanor och blommor faller från husen, och alldeles framför hovarna på hans häst skrider det historiska intågets hedersjungfrur fram, knappt beslöjade. Albrecht Dürer hade beskrivit dem som ögonvittne 1520. Skandalen var beräknad. Samtiden tyckte sig känna igen välkända kvinnor från Wien bland de nakna, och planen lyckades. På världsutställningen i Paris 1878 belönades målningen med en guldmedalj, och 1882 köpte Hamburger Kunsthalle ”Intåget” för 130 000 mark. Där försvann jätten bakom en gipsvägg och förblev dold fram till 2016. Först sedan 2020 hänger den åter fritt.

Den 27 april 1879 visade Wien sedan vad staden hade i denne målare. Till kejsarparets silverbröllop drog ett hyllningståg fram längs Ringstrasse, med 14 000 medverkande i renässansdräkter. Samtliga grupper var kostymerade efter Makarts formgivning, återigen med Dürer som förebild, denna gång hans tryckta blad till kejsar Maximilian I:s äreport. Målaren red själv med, i mörkblå sammet, med bred, fjäderprydd hatt och på en rikt utrustad häst, och staden gav festen hans namn. Hädanefter talade man om Makartfesttåget. Namnet blev över huvud taget en beteckning. Makartstil betydde plysch, tunga väggbonader och massiva ljuskronor, Makartbukett arrangemanget av torkade blommor, palmblad och gräs, Makarthatt det breda brättet med fjäder.

I februari 1881 fick Makart sitt sista stora uppdrag, takmålningen till trapphuset i Kunsthistorisches Museum. Det enda som blev färdigt var färgskissen ”Ljusets seger över mörkret, 1883-84”, i dag på Belvedere. Där stiger Helios med sitt fyrspann ur ett bländande gult ljus, hästarna tränger snett ut ur ljuset, upptill svävar ljusa gestalter i slöjor, nedtill störtar mörka kroppar med huvudet före ner i molnklyftorna. Hela valvet är utformat som ett enda sug uppåt. Själva taket hann han aldrig utföra. En hjärnsjukdom tog arbetet ur hans händer, och Wien förlorade Hans Makart den 3 oktober 1884, endast fyrtiofyra år gammal. I två dagar stod kistan på lit de parade bland gobelängerna och palmerna på Gusshausstrasse. Sedan bars han ut till sin hedersgrav på Wiens centralkyrkogård.