Uttewalderdalen

Förtrollat månljus lyser dunkelt över ett dramatiskt klipplandskap. En man står till vänster i bilden och det verkar som om han är mycket rörd av landskapet. Den här tavlan av Caspar David Friedrich målades 1825, och det sägs att målaren själv besökte platsen flera gånger för att insupa fascinationen av detta rustika klipplandskap i det avlägsna sachsiska Schweiz. I dag är platsen en del av nationalparken och en tillflyktsort för utrotningshotade arter som örnugglan.

Målaren var först och främst konstnär och inte naturforskare. Därför kan motivet i bilden också förstås på så sätt att han var intresserad av landskapets dramatik och storslagenhet som en symbol för den känslomässiga romantiken. Den dystra och kusliga klyftan förhäxade målaren. Den starka effekten av kontrasterna mellan ljus och mörker skapas av fullmånen och den mörka granskogen. Däremellan ligger en djup skog som genomsyras av dimma och de branta bergsväggarnas suddiga teckning ger en immateriell lokalitet.

Mannen står i månskenets motljus. Hans kroppslinje är omgiven av en ljus teckning. Bäcken framför honom kommer från ett vattenfall som är magiskt gömt i landskapets djup. Konstnären har placerat stora stenblock i bäcken. Är det en naturlig bild eller en konstnärlig komposition? I alla fall leder stenarna betraktarens blick från bildens framsida till dess baksida. Det orörda landskapet förstärks också dramatiskt av nedfallna träd på höger sida av bäcken. Bilden Uttewalder Grund verkar först deprimerande och melankolisk. Vid en längre betraktelse kastar dock månljuset på det upplysta molnet i bildens övre kant och på vattendraget ett försonande ljus över landskapet. Det verkar som om världen har stannat upp och den dystra ravinen med de gröna granarna har förvandlats till en skyddande natur som vilar i sig själv. Bilden står för naturens storhet, ensamheten och det hotande mörkret som man först känner. Den lyser också upp på ett romantiskt sätt för att ge en bild av nästa morgon, som återigen bärs upp av solstrålar.