Tre mörka kvinnliga figurer i bakre plan under en blek, fortfarande kall morgonsol högt och avlägset ovanför dem; bland de kala träden verkar de små och vilsna. En fjärde tycks närma sig dem; två andra, som knappt kan urskiljas, rör sig längre bak längs den leriga vägen. Knappt något tyder på våren, som ändå finns med i titeln; endast några få späda skott på de kala grenarna och den milstolpe som rests vid sidan av stigen visar på slutet av fastan och början på de varmare månaderna.

Färgtillämpningen är ytterst subtil: Himlens fint oscillerande pärlemortoner kontrasteras av djupa skuggor och de unga trädens skarpa siluett; i bildens nedre del fångar vägens lera med sitt varma brunt och mjukar upp den starka kontrasten mellan ljus och mörker; de ljusa sjalarna och mörka kjolarna på två av figurerna ger ett subtilt eko av detta. Den enda riktigt starka färgen är solens strålning, som nästan berör toppen av bilden.

Med sin enkelhet och reducerade färg är målningen ett klassiskt exempel på Caspar David Friedrichs och hans samtida konstnärers verk; liknande, mer kända verk som "Munken vid havet" kommer i åtanke. Det vertikala formatet, av vilket nästan två tredjedelar upptas av den ljusrosa himlen, betonar naturens sublimitet som omger människorna, en topos typisk för den romantiska eran. Skildringen av de mänskliga huvudpersonerna i en bakifrånperspektiv inbjuder oss att identifiera oss med dem som betraktare av landskapet; genom sina enkla kläder, sin orörliga hållning och avsaknaden av nästan alla individuella kännetecken blir de platshållare för betraktaren, en förmedlare som upprättar en förbindelse med den storslagna naturen, som är det egentliga huvudtemat i verken. Det intressanta är att det i det här fallet är kvinnor - det är inte ovanligt att de anonyma huvudpersonerna i Caspar David Friedrichs målningar är män, som i den berömda "Vandraren över dimmahavet".

---

Påskmorgon · Caspar David Friedrich
/ akg-images