Norge är som en oändlig sommardag: ljuset verkar aldrig ta slut och ändå förändras det ständigt och badar fjordar, skogar och berg i ständigt nya färger. Första gången jag satt vid en norsk sjö med min skissbok kände jag hur landskapet utmanade inte bara mina ögon utan också min fantasi. Luften var klar och vattnet speglade himlen i en så djup blå färg att det nästan verkade overkligt. I det ögonblicket förstod jag varför norska konstnärer alltid försöker fånga det obegripliga - ljuset, tystnaden, vidsträcktheten.



Det norska måleriet präglas av en djup förankring i naturen, men det är mycket mer än bara landskapsskildringar. Edvard Munch, vars "Skrik" idag är en av världens mest kända målningar, fångade sin tids existentiella rädslor och längtan i sina oljemålningar och grafik. Men Norges konsthistoria är inte en monolog, utan en polyfon konversation: Medan Munchs färger rullar över duken som upprörda vågor, sökte Harriet Backer den stillsamma magin i vardagen i sina interiörer, ljusets och skuggans spel på en bordsduk, eftermiddagssolens flimmer på en vägg. Och så har vi Nikolai Astrup, vars gouacher och träsnitt inte bara avbildar det norska landskapet, utan nästan får det att glöda - som om han hade blandat midnattssolens hemlighet i sina färger.



Vad många inte inser: Den norska konstscenen var tidigt öppen för internationella influenser, men den förblev alltid idiosynkratisk. Konstnärer, poeter och fotografer möttes i ateljéerna i Christiania (nuvarande Oslo) för att diskutera impressionism, symbolism och möjligheterna med den nya fotografin. Fotografi erkändes som ett konstnärligt medium förvånansvärt tidigt i Norge - redan på 1800-talet experimenterade pionjärer som Marcus Selmer med ljus och komposition för att fånga den norska kustens råa skönhet. Senare under 1900-talet fångade fotografer som Tom Sandberg norrlandets melankoli och klarhet i svartvitt, som om varje bild var en dikt av ljus och skugga.



Norges konst är som landet självt: full av kontraster, ibland hård, ofta förvånansvärt känslig. Den berättar om tystnad och storm, om ensamhet och gemenskap, om längtan efter ljus under långa vinternätter. Den som tar del av norsk konst kommer inte bara att upptäcka storslagna landskap, utan också de tysta nyanserna i den mänskliga upplevelsen - fångade i olja, akvarell, teckning, fotografi och grafik. Det är en konst som inte högljutt drar uppmärksamheten till sig, utan som inbjuder betraktaren att titta närmare - och kanske upptäcka en bit av den norska själen.