Änglarnas jungfru

Det här är en sådan bild som får det att bli tyst en stund i ateljén. Uppe till höger ligger en stråke tvärs över en ängels vita ärm, så fin att den knappt är bredare än en tråd i tyget under. Därifrån vandrar blicken mot mitten: ett barn sover i sin mors famn, med huvudet vänt åt sidan och nävarna halvöppna. Maria bär en ljus slöja och en klänning i djupblått som faller över en stensockel ända ner i gräset på marken. Tre änglar står tätt bakom henne, med fiol och mandolin, och spelar så tyst att ingen vaknar. Bakgrunden förblir nästan svart, bara vingarna fångar upp lite ljus. William-Adolphe Bouguereau målade scenen 1881, under den franska salongsmåleriets glansdagar. Slät hud, tydliga konturer, varje veck på sin plats. Man kan kalla det kyligt. Jag ser framför allt hur stilla gruppen är - och jag fastnar varje gång vid bågen.

Verket är litet, 20 x 29 cm, och det passar in i denna stillhet. Ria, en smal bronsram, är bara 23 mm bred på framsidan, men sticker ut 41 mm från väggen. På så sätt blir tavlan som en låda med volym. Framtill löper ett band av präglade blad, däremellan mörk patina, och vid ändarna skymtar koppar fram. Det känner man med tummen. Duken i ”Leonardo” visar öppet sin vävstruktur: i barnets ansikte framträder vävstrukturen genom hudtonerna, mot den svarta bakgrunden ligger den som ett grovt tyg. Satinglansen förblir dämpad, inget glas emellan. På fiolens kropp ser man tryckskiktet som ett hårfint skikt över tyget, träets ådring förblir tydlig. Här har någon en särskild smak - och ett gott öga för ramen. Bladraden slutar i hörnen med en liten förskjutning, vilket syns längst ner till vänster där mantelns blå färg möter bronset. Det stör mig inte. Det visar att det här är hantverk av människohänder.