Elva änglar är klädda i samma ultramarinblå färg som Jungfru Maria, och ändå går det att urskilja varje enskild dräkt - veckningarna, de vita rosenkransarna i håret, de små emblem med den vita hjorten på varje bröst. Motivet är Wilton-diptyken, målad omkring 1395-99 av en namnlös mästare för den engelske kungen Richard II. På den vänstra panelen knäböjer den unge kungen i en mantel med guldmönster, bakom honom står hans beskyddare: Johannes Döparen med Lammet samt de heliga kungarna Edward och Edmund. Till höger tar Maria med barnet emot hyllningen, omgiven av den blå änglaskaran, över vilken en ängel håller baneret med Georgskorset. Den präglad guldbakgrunden, den fint spruckna krakeleringen på de gamla tavlorna, till och med den mittplacerade gångjärnsfogen på den hopfällbara andaktsbilden - allt detta återges i reproduktionen, så att diptyken behåller sin karaktär av fysiskt objekt, trots att det här hänger en enda yta.
Hela verket är utfört i formatet 66 x 48 cm på Leonardo, en satinerad duk - och just denna yta avgör hur det rikliga guldet framträder. När ljuset faller snett på ytan lyser den prägla bakgrunden upp som en helhet utan att det uppstår hårda höjdpunkter; det blå i kläderna förblir däremot djupt och lugnt. Sett rakt framifrån försvinner skimret nästan helt, och bilden övergår till något matt och altarliknande. Denna förändring beroende på betraktningsvinkel fick mig faktiskt att stanna upp en stund när jag hängde upp tavlan. Lena, en smal guldprofil på bara 18 mm bredd, ramar in tavlan utan att konkurrera med de målade guldramarna i bilden. När man går förbi verket löper en svag glansrand över den guldfärgade bakgrunden - ljuset rör sig här märkbart i bilden, inte bara på ramen.