Den brittiska konsten på 1600-talet verkar oansenlig och färglös. Det verkar som om målarna under den här perioden behövde en viloperiod när det gäller konstnärlig utveckling. Vid sekelskiftet 1900 kommer en gnista in i den europeiska konstvärlden, vars strålar inte ens örikets målare kan undgå. Frankrike och Tyskland frossar i rokokons prakt och njuter av den nya lekfullheten. Thomas Gainsborough förtrollade det engelska samhället med charmiga porträtt och lysande landskap. Gainsborough var en pionjär i det engelska måleriets blomstring och blev en inspirationskälla för nästa generation konstnärer, däribland Julius Caesar Ibbetson. Ibbetson ägnade sig åt landskapsmåleri, som han ofta försåg med ett mycket rikt figurativt staffage. Hans motiv speglar vardagslivet med samma omsorg om detaljer som målaren fångar illustra tidsfördriv. Julius målade en tvättdag vid floden med samma intensitet som han närmade sig smugglarnas byte på Isle of Wight. Ibbetson skapade akvarell-oljemålningar som fångade samtida konstnärers uppmärksamhet på grund av sin finess och trohet mot linjen.
Julius Ibbetson var en målare med ett brett konstnärligt spektrum. Han genomgick en utbildning hos en marinmålare och visade redan i unga år att han utförde sitt arbete med en exceptionell noggrannhet. Förutom att måla ägnade sig Julius åt att skriva. Hans första publikationer var handböcker om måleri. Ibbetsons texter utmärker sig genom sitt höga underhållningsvärde. Den flödande prosan dominerar också den korrespondens som konstnären förde med sina uppdragsgivare. Ibbetson stack ut från mängden av sina ofta dystra samtida konstnärer på grund av sin glada attityd, och han blev en uppskattad och välkommen medlem av den brittiska konstscenen. Hans verk användes snart som förlagor för romanillustrationer. En konstform som Ibbetson fördjupade sig i och lade till sin portfölj vid sidan av landskaps- och porträttmåleri.
I slutet av 1700-talet väntade konstvärlden febrilt på en mycket speciell händelse. Den första utställningen av samtida konst öppnades av Royal Academy of Arts 1769. Vid det årliga evenemanget presenterades verk av akademins medlemmar i sommarutställningen. Dessutom fick oberoende konstnärer som stod under föreningens välvilliga inflytande ställa ut. Hundratals målningar hängde tätt intill varandra på väggarna i lokalerna och lockade till sig samlare och mecenater samt den intresserade allmänheten. Julius Ibbetson presenterade sina verk här varje år och knöt kontakter med kunder. Flera av beställningarna gällde resor, och Julius absorberade intrycken från främmande världar med samma intensitet som han målade. Han följde med den brittiska ambassadören till Peking och ägnade sig åt djur- och växtvärlden där liksom åt de industriellt ritade landskapen i Wales. Konstnären använde aldrig sitt mellannamn, som han enligt självbiografiska uttalanden fick genom en kejsarsnittsfödsel.
Den brittiska konsten på 1600-talet verkar oansenlig och färglös. Det verkar som om målarna under den här perioden behövde en viloperiod när det gäller konstnärlig utveckling. Vid sekelskiftet 1900 kommer en gnista in i den europeiska konstvärlden, vars strålar inte ens örikets målare kan undgå. Frankrike och Tyskland frossar i rokokons prakt och njuter av den nya lekfullheten. Thomas Gainsborough förtrollade det engelska samhället med charmiga porträtt och lysande landskap. Gainsborough var en pionjär i det engelska måleriets blomstring och blev en inspirationskälla för nästa generation konstnärer, däribland Julius Caesar Ibbetson. Ibbetson ägnade sig åt landskapsmåleri, som han ofta försåg med ett mycket rikt figurativt staffage. Hans motiv speglar vardagslivet med samma omsorg om detaljer som målaren fångar illustra tidsfördriv. Julius målade en tvättdag vid floden med samma intensitet som han närmade sig smugglarnas byte på Isle of Wight. Ibbetson skapade akvarell-oljemålningar som fångade samtida konstnärers uppmärksamhet på grund av sin finess och trohet mot linjen.
Julius Ibbetson var en målare med ett brett konstnärligt spektrum. Han genomgick en utbildning hos en marinmålare och visade redan i unga år att han utförde sitt arbete med en exceptionell noggrannhet. Förutom att måla ägnade sig Julius åt att skriva. Hans första publikationer var handböcker om måleri. Ibbetsons texter utmärker sig genom sitt höga underhållningsvärde. Den flödande prosan dominerar också den korrespondens som konstnären förde med sina uppdragsgivare. Ibbetson stack ut från mängden av sina ofta dystra samtida konstnärer på grund av sin glada attityd, och han blev en uppskattad och välkommen medlem av den brittiska konstscenen. Hans verk användes snart som förlagor för romanillustrationer. En konstform som Ibbetson fördjupade sig i och lade till sin portfölj vid sidan av landskaps- och porträttmåleri.
I slutet av 1700-talet väntade konstvärlden febrilt på en mycket speciell händelse. Den första utställningen av samtida konst öppnades av Royal Academy of Arts 1769. Vid det årliga evenemanget presenterades verk av akademins medlemmar i sommarutställningen. Dessutom fick oberoende konstnärer som stod under föreningens välvilliga inflytande ställa ut. Hundratals målningar hängde tätt intill varandra på väggarna i lokalerna och lockade till sig samlare och mecenater samt den intresserade allmänheten. Julius Ibbetson presenterade sina verk här varje år och knöt kontakter med kunder. Flera av beställningarna gällde resor, och Julius absorberade intrycken från främmande världar med samma intensitet som han målade. Han följde med den brittiska ambassadören till Peking och ägnade sig åt djur- och växtvärlden där liksom åt de industriellt ritade landskapen i Wales. Konstnären använde aldrig sitt mellannamn, som han enligt självbiografiska uttalanden fick genom en kejsarsnittsfödsel.
Sida 1 / 2