En bred, regnvåt gata leder blicken från bildens nedre kant djupt in på Nollendorfplatz, medan mörka trädkronor till vänster och den tvärställda arkitekturen i den övre tredjedelen ramar in utrymmet. Ur ett högre perspektiv framträder fordon och fotgängare endast som flyktiga tecken i nattens trafik. Två ljusa strålkastare kommer emot ur mörkret, medan andra bilar försvinner mellan grågröna, gula och blåaktiga ljusspår. På asfalten flyter reflektionerna samman; husfasader, skyltfönster och gatubelysning upplöses nästan i korta penseldrag. Just denna oskärpa gör staden trovärdig: Berlin står inte stilla här, utan rör sig vidare mitt i regn, buller och elektriskt ljus. Lesser Ury hör till de mest inflytelserika målarna inom den berlinska impressionismen. Gång på gång riktar han blicken mot storstadens gator, kaféer och nattliga torg, där han är mindre intresserad av den exakta topografin än av det skiftande ljuset. Även på Nollendorfplatz förvandlar han den moderna trafiken till ett nätverk av ljus och skuggor. Svartbruna partier ger scenen tyngd, medan små accenter i grönt, ockra och vitt håller den öppen. Vid första anblicken verkar gatan nästan öde; först efter hand träder enstaka gestalter fram till vänster under träden. Så uppstår den där säregna blandningen av närhet och anonymitet som präglar Urys Berlinbilder: man betraktar ett vardagligt ögonblick och känner samtidigt hur snabbt det går förbi.
På väggen fångar detta verk i högformat, 48 × 65 cm, den dämpade kvällsstämningen på ett mycket direkt sätt. Leonardo, den satinerade duken, låter ett fint skimmer vandra över de mörka ytorna utan att förvandla dem till en sluten spegelbild. Blicken fastnar på den svarta bilen till höger om gatans mitt: Runt karossen sitter små ljuspunkter, medan den gula strålkastaren står kvar som en kompakt glans. Vänder man bilden något mot rumsljuset, blir först den grå vägbanan ljusare; de djupa partierna under träden reagerar senare och behåller sitt svarta sken längre. Inget glas skiljer blicken från ytan, så det uppstår inga hårda, rektangulära reflektioner framför motivet. Istället följer ljuset de tryckta penseldragen och växlar på vissa ställen mellan matta och sidenlena partier. En helt matt yta skulle ha tagit något ifrån motivet - Urys våta asfalt behöver just denna lilla glimt. Lychorida omger duken med en svart ytterkant, en ljusbrun fals och en smal guldkant. Även där förblir ljuset i rörelse: sett från sidan mörknar guldet till ockra, framifrån framträder det som en ljus linje, och alldeles intill glöder den långsträckta gula reflexen på vägbanan under det främre fordonet.