Diotalevi Madonna

Tunna trådar i vävnaden sträcker sig över Marias panna och syns som en påtaglig ordning även i den ljusa huden. Därifrån glider blicken, med hennes slutna ögonlock, ned mot de båda barnen: Till vänster knäböjer den unge Johannes med korsstaven, till höger sitter Kristusbarnet i hennes knä och sträcker handen mot honom. Maria förenar de båda figurerna genom sin lugna hållning; hennes röda klänning utgör mitten, den mörka manteln omsluter axlarna och barnen. Ovanför gruppen öppnar sig en blå himmel, vid horisonten syns en smal remsa av landskap. Så uppstår en tydlig triangulär komposition som skapar närhet utan att dra scenen in i det vardagliga. Rafael målade ”Diotalevi-madonnan” 1503, alltså fortfarande i början av sin karriär. Redan här syns den ordning som senare präglar hans madonnamålningar: blickar, händer och kroppar kommunicerar stillsamt med varandra. Det är det lilla avståndet mellan barnen som man fastnar längst vid. Rörelsen i deras händer överbryggar det nästan, men en rest kvarstår och ger mötet en känsla av förväntan.

När man hänger upp tavlan slås man av hur bestämt denna lilla bildyta hävdar sin plats. En bred ram omger den med djupa bladverk; upphöjningar, skåror och prickade mönster växlar över hela ytan. Relieffet sticker på vissa ställen långt ut, så att fingrarna skulle kunna följa rankornas förlopp. På de högsta ställena syns slitage och små fördjupningar, under vilka mörkare samt rödbruna lager träder fram. Denna patina verkar inte slät och iscensatt, utan snarare sliten - vilket klär verket väl. En smal list med pärlliknande upphöjningar fungerar som en mellanhand mellan den frodiga ytterkanten och duken. Man skulle kunna frukta att denna ram skulle kväva motivet, men just dess fysiska tyngd förvandlar den stillsamma scenen till en andaktsbild i ordets ursprungliga bemärkelse. Utan glas förblir ytan omedelbar: över Marias ansikte framträder vävstrukturen fint, i de svarta partierna träder den fram kraftigare, och i himlen följer trycklagren varje liten upphöjning. När man vrider på verket förändras inte så mycket färgen som känslan; ibland träder enskilda trådar fram, sedan smälter de samman med bilden igen. På Marias ögonlock, de smala fingrarna och korsstaven bevarar reproduktionen Rafaels linjer tydligt - denna noggrannhet håller även på nära håll.