I det gråa

Tre centimeter vitt skiljer det färgade motivet från den svarta ytterkanten - ett tydligt avstånd innan blicken tränger in i det täta nätverket av linjer, spetsar och svängda former. Även duken, som är svartkantad på sidorna, ingår i denna avgränsning, så att kompositionen redan har en egen avslutning innan Friedegarde omsluter den. På duken Leonardo med satinfinish framträder både de fina nyanserna i det grå bildrummet och Kandinskys grafiska linjer tydligt: Svart sträcker sig i bågar och skarpa diagonaler genom ytan, rött sätter kraftiga accenter, medan blått, rosa, grönt och gulaktiga partier flimrar däremellan. Vassili Kandinsky målade ”I grått” 1919, vid en tidpunkt då frigörelsen från motivet i hans verk för länge sedan var fullbordad och färg, form och rytm tog över den egentliga handlingen. Det gråa fungerar här ingalunda som en ren bakgrund; det öppnar upp ett lugnt, ställvis molnigt rum där formerna möts, överlappar varandra eller stöter bort varandra. Till vänster förtätas händelserna till en nästan knutig formsvärm, till höger får enskilda figurer mer utrymme utan att därför bli entydigt föreställande, och genom hela kompositionen löper en inre rörelse som ibland påminner om musik, ibland om ett oöverskådligt samtal.

Jag tycker just att den vita kanten är stark i detta motiv, eftersom den ger formspråket ett ögonblicks avstånd och samtidigt bildar en synlig färgövergång mellan Kandinskys brutna grått och ramens djupa svart. I de övre hörnen kan man tydligt följa hur bildens svala gråton först möter den ljusa dukvita färgen och först därefter övergår i den mörka inramningen, vilket gör att även de blå och röda linjerna nära kanten framträder tydligt. Med måtten 60 x 44 centimeter behåller verket en överskådlig bredd, men den tvärställda kompositionen kan utnyttja sina många rörelseriktningar; en spännram bär upp duken, det finns inget glas framför. Längs ytterkanten drar Friedegarde en svart linje som endast är 15 millimeter bred och 14 millimeter hög, rak och tillräckligt smal för att inte konkurrera med Kandinskys former. Hennes svarta linje står dock inte utan samband med bilden, eftersom samma mörker gång på gång dyker upp inuti som en kontur, som en triangel, som en båge eller som en kompakt yta i mitten. I slutändan kvarstår en motsägelse som man fastnar vid: Titeln ”Im Grau” (I det grå) låter som stillhet, medan själva bilden är full av rörelse och spänning.