Bukett med vallmo Målning av Odilon redon (1840-1916).

Röda vallmoblommor dominerar den övre delen av buketten, däremellan finns vita och rosa blommor, en gul prick och här och där kornblått - och ändå känns inget av detta påträngande. Jag tycker det är spännande att detta stilleben med sina kraftfulla färger ändå förblir ganska mjukt och nästan drömlikt, som om någon hade målat blommorna ur minnet istället för från bordet. Odilon Redon, född 1840 i Frankrike, tillhör symbolisterna; han förenar noggranna naturiakttagelser med en poetisk, inåtvänd bildvärld, och det är just denna blandning som bär upp motivet. Blommorna står i en enkel, ljusgrå vas på en rosa tonad yta, bakom den breder sig en olivbrun bakgrund ut, där stjälkar och gräs bara antyds. Ingen botanisk inventering, ingen saklig uppräkning av arter - istället svävande färgfläckar som först vid lite avstånd ordnar sig till vallmo, rosor och nejlikor. Det är vallmo som sätter den starkaste accenten; deras svarta blomcentrum är det mörkaste i hela bilden. Allt annat förblir dämpat och jordnära. Redon målar här mindre en bukett än en stämning, och det är detta som skiljer denna blomstermålning från de flesta av hans samtida verk.

Mot den ljusa väggen utstrålar den inramade duken en lugn, upprätt närvaro - det höga formatet sträcker ut buketten, vasen sitter stadigt i den nedre tredjedelen, och ovanför öppnar sig den mörka bakgrunden som ett eget rum. Den smala guldramen Noemi är bara några millimeter bredare än ett finger; dess fina ornamentkant och den diskreta patineringen ger tavlan en klassisk avslutning utan att begränsa blommorna. En bred, tung guldram skulle tynga ner detta motiv - den här ramar endast in färgytan med en fin linje. Med måtten 64 x 80 cm gör verket sig gällande även på flera meters avstånd, men förblir samtidigt tillräckligt hemtrevligt för rum som inte är museiväggar. Motivet är tryckt på en matt duk, uppspänd på en ram med spegelvända kanter - och just den matta ytan visar sig här vara ett klokt val: Den förstärker blommornas sammetslena, avlägset drömmande effekt, istället för att påtvinga dem en glans som Redons målarstil aldrig hade. Till och med den uppruggade, molniga bakgrunden behåller på så sätt sin djup, och vävnaden skimrar bara svagt igenom i bakgrundens bruna nyanser. När dagsljuset faller snett över ytan förblir trycket helt stilla - inga speglingar, inga glimtar, bara den gyllene kanten fångar upp en smal ljusstrimma, medan blommorna förblir kvar i sin egen, halvvägs verkliga, halvvägs drömda värld. Man märker att man gång på gång återvänder blicken till de svarta vallmohjärtana - det är där hela drömmen förankras.