I det ovanligt breda liggande formatet 80 × 35 cm utspelar sig mötet mellan ängeln Gabriel och Maria inte som en trång andaktsbild, utan som en vidsträckt scen där trädgården, arkitekturen och det avlägsna landskapet ges nästan lika stor tyngd som figurerna själva. Till vänster knäböjer Gabriel bland blommor, med en lilja i handen och armen upplyft i hälsning, medan Maria till höger sitter framför ett läsbord av sten, med ena handen över den uppslagna boken och den andra i en lugn gest framför bröstet; mellan dem båda öppnar sig ett fritt utrymme som både skiljer och förenar det förmedlade budskapet. Mörka cypresser står framför ett blekt bergslandskap i fjärran, rött och djupt blått präglar kläderna, och det jämna ljuset får även små växter och stenornament att tydligt träda fram. Leonardo da Vinci målade detta tidiga renässansverk omkring 1472-1475; det historiska originalet hänger idag i Uffizierna i Florens, och redan här framträder den noggranna naturiakttagelsen som gör att landskapet inte blir en ren kuliss.
I detta verk målar Leonardo motivet direkt på duken med satinfinish utan glas, så att ljuset verkar direkt på bildytan: Sett rakt framifrån förblir de mörka trädgårdsdelarna djupa och lugna, medan man från sidan ser en bred, mjuk reflex sträcka sig över himlen, änglarna och arkitekturen, utan att bilda en hård spegelbild. Just ovanför Gabriels ansikte och den upplyfta handen fastnar blicken på detta skimmer; den vandrar med betraktarens ståndpunkt och får scenen att för ett ögonblick bli ljusare. Janine omger bilden som en gyllene prydnadsram med röda, nedslitna partier; vid de upphöjda kanterna lyser guldet svagt, medan det förblir mattare i fördjupningarna. Det är inte helt jämnt - och just denna brutna ljuseffekt övertygar. På så sätt skapas en haptisk djupkänsla inte bara på den satinerade bildytan, utan också genom växlingen mellan ramens olika nivåer, vars fysiska närvaro på ett påtagligt sätt sammanfattar den vidsträckta, lugna kompositionen.