Eugène-Emmanuel Viollet-le-Duc var chef för alla heliga byggnader i Frankrike i mitten av 1800-talet och deltog i bevarandet av andra viktiga medeltida byggnader. Arkitekten, monumentkonservatorn, arkitekturteoretikern och konsthistorikern var alltså ansvarig för bland annat katedralen Notre-Dame, som fick utstå en så förödande brand 2019, basilikan i Saint-Denis, katedralen i Amiens, stadsbefästningarna och slottsanläggningarna i Carcassonne eller det berömda medeltida slottet i Pierrefonds, norr om Paris. Viollet-le-Duc skulle utveckla det senare huset till en privatresidens för Napoleon III, men detta misslyckades när Louis-Napoléon Bonaparte föll i förtid. Bayerns kung Ludwig II kunde dock inspektera renoveringsarbetet i slottet under en vistelse i Paris och ta med sig idéer till sin planerade nybyggnad i Neuschwanstein.
Viollet-le-Duc ville återställa Notre-Dame till sitt ursprungliga medeltida skick, precis som slottskomplexet i Carcassonne till exempel, som ligger vid gränsen till Spanien och inom synhåll för Pyrenéerna. Romantiken påverkade honom säkert i detta avseende, med sin förkärlek för stiliserade och pittoreska ruiner som fungerade som platser för längtan. Viollet-le-Duc själv gick till och med så långt att han hävdade att han strävade efter en status för de historiska byggnaderna som i hans ögon inte bara tog upp det medeltida idealet utan förbättrade det. Detta ville han se genomfört, oavsett om byggnaderna berättade en annan historia, som de hade samlat på sig under århundradena och som inte passade in i 1800-talets byggmästares idealiska idéer. Denna radikala reducering av de bevarade byggnaderna till ett medeltida fiktivt ideal och en påstådd stilistisk "förbättring" gav Viollet-le-Duc den nedsättande termen "restaureringsvandal" från sina motståndare. Detta hindrade inte Royal Academy i London från att ta emot honom i sina led, även om han därmed stod i strid med John Ruskins åsikter, som i England samtidigt strävade efter att bevara det befintliga tillståndet för ett monument, med alla dess förluster och alla stilistiska felsteg. Ett tillvägagångssätt som för övrigt också tillämpades på samma sätt inom tysk monumentvård vid denna tid.
För sitt tiobandslexikon över fransk arkitektur från 1000- till 1500-talet gjorde Viollet-le-Duc högkvalitativa ritningar, undersökte planritningar, höjningar och ritade detaljer. Han var intensivt engagerad i medeltidens byggtekniker och var en av de bästa kännarna av dem. Man kan vara kritisk till det restaureringsarbete han utförde, men bilderna av de berömda gargoyles som han skapade eller lät skapa i Galerie des Chimères på höga höjder i Notre-Dame är nu världsberömda. Redan på Viollet-le-Ducs tid var de inte längre de ursprungliga från medeltiden, utan hade redan bytts ut på grund av sitt dåliga skick.
Eugène-Emmanuel Viollet-le-Duc var chef för alla heliga byggnader i Frankrike i mitten av 1800-talet och deltog i bevarandet av andra viktiga medeltida byggnader. Arkitekten, monumentkonservatorn, arkitekturteoretikern och konsthistorikern var alltså ansvarig för bland annat katedralen Notre-Dame, som fick utstå en så förödande brand 2019, basilikan i Saint-Denis, katedralen i Amiens, stadsbefästningarna och slottsanläggningarna i Carcassonne eller det berömda medeltida slottet i Pierrefonds, norr om Paris. Viollet-le-Duc skulle utveckla det senare huset till en privatresidens för Napoleon III, men detta misslyckades när Louis-Napoléon Bonaparte föll i förtid. Bayerns kung Ludwig II kunde dock inspektera renoveringsarbetet i slottet under en vistelse i Paris och ta med sig idéer till sin planerade nybyggnad i Neuschwanstein.
Viollet-le-Duc ville återställa Notre-Dame till sitt ursprungliga medeltida skick, precis som slottskomplexet i Carcassonne till exempel, som ligger vid gränsen till Spanien och inom synhåll för Pyrenéerna. Romantiken påverkade honom säkert i detta avseende, med sin förkärlek för stiliserade och pittoreska ruiner som fungerade som platser för längtan. Viollet-le-Duc själv gick till och med så långt att han hävdade att han strävade efter en status för de historiska byggnaderna som i hans ögon inte bara tog upp det medeltida idealet utan förbättrade det. Detta ville han se genomfört, oavsett om byggnaderna berättade en annan historia, som de hade samlat på sig under århundradena och som inte passade in i 1800-talets byggmästares idealiska idéer. Denna radikala reducering av de bevarade byggnaderna till ett medeltida fiktivt ideal och en påstådd stilistisk "förbättring" gav Viollet-le-Duc den nedsättande termen "restaureringsvandal" från sina motståndare. Detta hindrade inte Royal Academy i London från att ta emot honom i sina led, även om han därmed stod i strid med John Ruskins åsikter, som i England samtidigt strävade efter att bevara det befintliga tillståndet för ett monument, med alla dess förluster och alla stilistiska felsteg. Ett tillvägagångssätt som för övrigt också tillämpades på samma sätt inom tysk monumentvård vid denna tid.
För sitt tiobandslexikon över fransk arkitektur från 1000- till 1500-talet gjorde Viollet-le-Duc högkvalitativa ritningar, undersökte planritningar, höjningar och ritade detaljer. Han var intensivt engagerad i medeltidens byggtekniker och var en av de bästa kännarna av dem. Man kan vara kritisk till det restaureringsarbete han utförde, men bilderna av de berömda gargoyles som han skapade eller lät skapa i Galerie des Chimères på höga höjder i Notre-Dame är nu världsberömda. Redan på Viollet-le-Ducs tid var de inte längre de ursprungliga från medeltiden, utan hade redan bytts ut på grund av sitt dåliga skick.
Sida 1 / 1