Den etruskiska kulturen placeras vanligen i perioden från 800 f.Kr. till omkring 1000-talet f.Kr.; vissa historiker räknar även Villanova-kulturen (plats nära Bologna) från 1000 f.Kr. till den etruskiska kulturen. Enligt arkeologiska fyndplatser ligger etruskernas territorium på västra sidan av Italien, norr om Rom, ungefär mellan Arno och Tiber, i de nuvarande regionerna Toscana, Lazio och Umbrien. Till skillnad från Rom var Etrurien inte en centralt organiserad stat, utan snarare ett antal oberoende städer som var sammanlänkade genom ett gemensamt språk, skriftspråk, handel och kultur. De utgrävda konstföremålen eller bilderna uppvisar följaktligen regionala skillnader, vilket gör det svårt att ge en exakt definition av etruskisk konst. Det centrala läget i Medelhavet, handeln över hela Medelhavet och regionens mineraltillgångar som bly, silver, koppar och järn utgjorde grunden för ett visst välstånd för invånarna, vilket i sin tur var en förutsättning för utvecklingen av en specifikt etruskisk konst. Intryck, föremål och artefakter från Mindre Asien, Fenicien och framför allt Grekland, liksom invandring från dessa områden, införlivades i den konstnärliga stilen.
Man kan urskilja fyra epoker av etruskisk konst, med början i Villanova-kulturen, den orientaliska fasen, den arkaiska och den hellenistiska, innan den slogs samman med den romerska efter romarnas erövring av området på 300-talet f.Kr. Etruskerna hade en särskild dödskult som först manifesterades i terrakottaurnor i form av hus med geometriska dekorationer. Senare kremerades inte längre viktiga personer efter sin död, utan begravdes liggande i terrakotta-sarkofager i särskilt konstruerade byggnader. En del av platserna var så kallade nekropoler (de dödas städer) med flera byggnader för de döda. En del av sarkofagerna är dekorerade med utförliga skulpturer av den övre delen av kroppen, till exempel makens sarkofag från Cerveteri, som visar paret med ett glatt ansiktsuttryck vid en bankett. Det fascinerande med sarkofagskulpturerna är att de är så naturliga i kontrast till de grekiska och romerska figurernas stramhet. De större gravarna gjorde det nu möjligt för etruskiska konstnärer att skapa väggmålningar med färgglada scener av glada människor som dansar, festar, festar och spelar musik - det vackraste arvet från etruskerna (t.ex. Leopardernas grav i Tarquinia).
I nekropolerna och andra heliga platser hittades många bronsskulpturer som visar etruskernas skicklighet i metallbearbetning; de utgjorde mindre statyetter, medelstora eller livsstora bilder av t.ex. kvinnor i långa kläder, krigare med vapen, gudar eller djur; ett exempel är den mytologiska figuren "Chimera of Arezzo" i dödsångest, ca 80 cm hög. Förutom dessa konstverk har man grävt fram många hantverksgravar och votivgåvor, såsom speglar eller amforor av brons, skålar och koppar av keramik med svart yta, så kallad Bucchero-keramik. Det senare är en teknik och färdighet från etruskerna som satte sina spår överallt i Medelhavet.
Den etruskiska kulturen placeras vanligen i perioden från 800 f.Kr. till omkring 1000-talet f.Kr.; vissa historiker räknar även Villanova-kulturen (plats nära Bologna) från 1000 f.Kr. till den etruskiska kulturen. Enligt arkeologiska fyndplatser ligger etruskernas territorium på västra sidan av Italien, norr om Rom, ungefär mellan Arno och Tiber, i de nuvarande regionerna Toscana, Lazio och Umbrien. Till skillnad från Rom var Etrurien inte en centralt organiserad stat, utan snarare ett antal oberoende städer som var sammanlänkade genom ett gemensamt språk, skriftspråk, handel och kultur. De utgrävda konstföremålen eller bilderna uppvisar följaktligen regionala skillnader, vilket gör det svårt att ge en exakt definition av etruskisk konst. Det centrala läget i Medelhavet, handeln över hela Medelhavet och regionens mineraltillgångar som bly, silver, koppar och järn utgjorde grunden för ett visst välstånd för invånarna, vilket i sin tur var en förutsättning för utvecklingen av en specifikt etruskisk konst. Intryck, föremål och artefakter från Mindre Asien, Fenicien och framför allt Grekland, liksom invandring från dessa områden, införlivades i den konstnärliga stilen.
Man kan urskilja fyra epoker av etruskisk konst, med början i Villanova-kulturen, den orientaliska fasen, den arkaiska och den hellenistiska, innan den slogs samman med den romerska efter romarnas erövring av området på 300-talet f.Kr. Etruskerna hade en särskild dödskult som först manifesterades i terrakottaurnor i form av hus med geometriska dekorationer. Senare kremerades inte längre viktiga personer efter sin död, utan begravdes liggande i terrakotta-sarkofager i särskilt konstruerade byggnader. En del av platserna var så kallade nekropoler (de dödas städer) med flera byggnader för de döda. En del av sarkofagerna är dekorerade med utförliga skulpturer av den övre delen av kroppen, till exempel makens sarkofag från Cerveteri, som visar paret med ett glatt ansiktsuttryck vid en bankett. Det fascinerande med sarkofagskulpturerna är att de är så naturliga i kontrast till de grekiska och romerska figurernas stramhet. De större gravarna gjorde det nu möjligt för etruskiska konstnärer att skapa väggmålningar med färgglada scener av glada människor som dansar, festar, festar och spelar musik - det vackraste arvet från etruskerna (t.ex. Leopardernas grav i Tarquinia).
I nekropolerna och andra heliga platser hittades många bronsskulpturer som visar etruskernas skicklighet i metallbearbetning; de utgjorde mindre statyetter, medelstora eller livsstora bilder av t.ex. kvinnor i långa kläder, krigare med vapen, gudar eller djur; ett exempel är den mytologiska figuren "Chimera of Arezzo" i dödsångest, ca 80 cm hög. Förutom dessa konstverk har man grävt fram många hantverksgravar och votivgåvor, såsom speglar eller amforor av brons, skålar och koppar av keramik med svart yta, så kallad Bucchero-keramik. Det senare är en teknik och färdighet från etruskerna som satte sina spår överallt i Medelhavet.
Sida 1 / 5