Hans smeknamn "Pferde-Krüger" (häst Krüger) är kanske lite otrevligt, men det beskriver den sachsiske målaren Franz Krügers arbete ganska träffande. Porträtt av hästar var, för att använda en ordlek, hans käpphäst. Vare sig det gäller jakt- och militärmålningar eller porträtt, är det av människan så vördade hovdjuret ofta ett motiv i hans verk. Att avfärda honom som en renodlad hästmålare är naturligtvis i grunden fel.
Franz Krüger kom i kontakt med djurmåleri redan som barn; hans intresse väcktes av ornitologen Johann Friedrich Naumann, som var en vän till honom. Senare, under skoltiden i Dessau, kom tjänstemannasonen i kontakt med landskapsmålaren Carl Wilhelm Kolbe, som introducerade honom för naturen som ett centralt konstnärligt tema. Vid femton års ålder skrev han in sig vid Berlins konstakademi, men stannade bara där i två år. Därefter utvecklade han sin stil autodidaktiskt. Hans smeknamn kommer för övrigt från den här perioden, eftersom han nästan uteslutande ägnade sig åt att avbilda djur under den här perioden. Efter några utställningsframgångar utvidgade han sitt spektrum till porträtt. Hans skildringar av framstående samtida personer och viktiga adelsmän ökade hans berömmelse avsevärt. Redan vid 28 års ålder utnämndes han till kunglig professor och blev fullvärdig medlem av Berlins akademi. Bland hans elever fanns kända konstnärer som Hermann Gemmel, Karl Konstantin Heinrich Steffeck och Theodor Schloepke. Han hade också den för en målare ganska sällsynta lyckan att bli rik genom sitt arbete. På så sätt hade han råd att flytta in i ett stort hus i Berlin, där han nu bor. Under tiden reste han mycket för att vidareutveckla sin konstnärliga utbildning; hans väg ledde honom bland annat genom Tyskland och till Frankrike och Ryssland.
Även om Franz Krüger i första hand betraktas som en uppdragskonstnär - och även såg sig själv som en sådan - lyckades han alltid ge sina verk en egen karaktär. Hans verk kännetecknas inte bara av hög noggrannhet, naturlig skärpa och detaljrikedom, utan det finns också en god portion subtil humor och ibland ironi och tyst samhällskritik, vilket gör att de inte bara är rena dokumentationer. I bilder av militärparader, till exempel, placerade han inte statsledarna eller de ärofyllda generalerna i centrum, utan snarare medborgarna eller det vanliga folket, vilket säkert kan ses som en uppmjukning av de traditionella hierarkiska strukturerna. I detta avseende är begreppet "Biedermeiermålare", som Franz Krüger ofta kallas för, lika förkortat och till och med missvisande som "häst Krüger". Tidsmässigt tillhör han visserligen Biedermeier-eran och även motiviskt passar han in i denna borgerliga epok, men hans verk är inte riktigt konservativa - och definitivt inte hemtrevliga. Det är också värt att nämna att han var en av de första bildkonstnärerna som använde litografi i sina verk.
Hans smeknamn "Pferde-Krüger" (häst Krüger) är kanske lite otrevligt, men det beskriver den sachsiske målaren Franz Krügers arbete ganska träffande. Porträtt av hästar var, för att använda en ordlek, hans käpphäst. Vare sig det gäller jakt- och militärmålningar eller porträtt, är det av människan så vördade hovdjuret ofta ett motiv i hans verk. Att avfärda honom som en renodlad hästmålare är naturligtvis i grunden fel.
Franz Krüger kom i kontakt med djurmåleri redan som barn; hans intresse väcktes av ornitologen Johann Friedrich Naumann, som var en vän till honom. Senare, under skoltiden i Dessau, kom tjänstemannasonen i kontakt med landskapsmålaren Carl Wilhelm Kolbe, som introducerade honom för naturen som ett centralt konstnärligt tema. Vid femton års ålder skrev han in sig vid Berlins konstakademi, men stannade bara där i två år. Därefter utvecklade han sin stil autodidaktiskt. Hans smeknamn kommer för övrigt från den här perioden, eftersom han nästan uteslutande ägnade sig åt att avbilda djur under den här perioden. Efter några utställningsframgångar utvidgade han sitt spektrum till porträtt. Hans skildringar av framstående samtida personer och viktiga adelsmän ökade hans berömmelse avsevärt. Redan vid 28 års ålder utnämndes han till kunglig professor och blev fullvärdig medlem av Berlins akademi. Bland hans elever fanns kända konstnärer som Hermann Gemmel, Karl Konstantin Heinrich Steffeck och Theodor Schloepke. Han hade också den för en målare ganska sällsynta lyckan att bli rik genom sitt arbete. På så sätt hade han råd att flytta in i ett stort hus i Berlin, där han nu bor. Under tiden reste han mycket för att vidareutveckla sin konstnärliga utbildning; hans väg ledde honom bland annat genom Tyskland och till Frankrike och Ryssland.
Även om Franz Krüger i första hand betraktas som en uppdragskonstnär - och även såg sig själv som en sådan - lyckades han alltid ge sina verk en egen karaktär. Hans verk kännetecknas inte bara av hög noggrannhet, naturlig skärpa och detaljrikedom, utan det finns också en god portion subtil humor och ibland ironi och tyst samhällskritik, vilket gör att de inte bara är rena dokumentationer. I bilder av militärparader, till exempel, placerade han inte statsledarna eller de ärofyllda generalerna i centrum, utan snarare medborgarna eller det vanliga folket, vilket säkert kan ses som en uppmjukning av de traditionella hierarkiska strukturerna. I detta avseende är begreppet "Biedermeiermålare", som Franz Krüger ofta kallas för, lika förkortat och till och med missvisande som "häst Krüger". Tidsmässigt tillhör han visserligen Biedermeier-eran och även motiviskt passar han in i denna borgerliga epok, men hans verk är inte riktigt konservativa - och definitivt inte hemtrevliga. Det är också värt att nämna att han var en av de första bildkonstnärerna som använde litografi i sina verk.
Sida 1 / 1