I mitten av 1800-talet skedde den stora förändringen för Paris. De smala och mörka gränderna var förbi. Borta var den elände och det moras som präglade stadsbilden och som fick det fina sällskapet att dröja kvar i sina ädla salonger. Boulevarderna blev bredare och större. Baron Hausmann formade stadsbilden i metropolen på ett så framsynt sätt att den har förändrats lite till den dag i dag. De nya gatorna inbjöd till promenader och samhällsmedlemmarna dröjde inte länge. Modigt klädda människor promenerade på eftermiddagen på de moderna gatorna för att se och bli sedda. Gatorna blev skådeplatsen för de pråliga föreställningarna. Bland det illustra sällskapet fanns Jean Béraud. Jean var en charmig gentleman som hade lätt att mingla bland de kulturella flanörerna, och han fångade scenerna från det parisiska vardagslivet och levde under sin mest produktiva kreativa period. Béraud dokumenterade vardagslivet på stadens boulevarder under Belle Époque-eran.
Många impressionister lämnade staden under denna tid och föredrog den lugna landsbygden för sina konststudier. Béraud älskade livligheten mellan Champs-Elysées, Montmartre och Seine-bankarna. Tillsammans med Édouard Manet och Edgar Degas bildade de en gemenskap av konstnärer som gav varandra inspiration och stimulans. Béraud gick alltså bort från porträtten av självupplevda personer och fångade istället vardagliga scener. Barn som slutade skolan och kvinnor som kämpade mot vinden, alla samtida ämnen blev viktiga. För att kunna fånga just dessa scener på ett autentiskt sätt inrättade målaren en ateljé i en taxi. Gömd bakom en gardin för att skydda sig från nyfikna blickar.Duken på framsätet och färgpaletten bredvid målaren på baksätet. Jean ville fånga sina figurer i ett oväntat ögonblick, utan posering och koketteri. En okonventionell metod, men det var med dessa verk som Béraud blev mest berömd, utan att behöva övervinna sin karakteristiska blyghet och blyghet.
Belle Époque representerar en tid då konsten genomgick stora förändringar. Art Nouveau började och teatrar och tunnelbanestationer fick ett modernt utseende. Världsutställningen visade tydligt vilken ställning Paris hade för konst och kultur. Hela Paris vibrerade av glädje. Béraud hade intressant nog bestämt sig för att ägna sig åt att måla religiösa motiv. Béraud komponerade religiösa figurer i en samtida miljö. De kontroversiella målningarna var inte okritiska i konstkretsar, men gav konstnären en oväntad popularitet i samhället.
I mitten av 1800-talet skedde den stora förändringen för Paris. De smala och mörka gränderna var förbi. Borta var den elände och det moras som präglade stadsbilden och som fick det fina sällskapet att dröja kvar i sina ädla salonger. Boulevarderna blev bredare och större. Baron Hausmann formade stadsbilden i metropolen på ett så framsynt sätt att den har förändrats lite till den dag i dag. De nya gatorna inbjöd till promenader och samhällsmedlemmarna dröjde inte länge. Modigt klädda människor promenerade på eftermiddagen på de moderna gatorna för att se och bli sedda. Gatorna blev skådeplatsen för de pråliga föreställningarna. Bland det illustra sällskapet fanns Jean Béraud. Jean var en charmig gentleman som hade lätt att mingla bland de kulturella flanörerna, och han fångade scenerna från det parisiska vardagslivet och levde under sin mest produktiva kreativa period. Béraud dokumenterade vardagslivet på stadens boulevarder under Belle Époque-eran.
Många impressionister lämnade staden under denna tid och föredrog den lugna landsbygden för sina konststudier. Béraud älskade livligheten mellan Champs-Elysées, Montmartre och Seine-bankarna. Tillsammans med Édouard Manet och Edgar Degas bildade de en gemenskap av konstnärer som gav varandra inspiration och stimulans. Béraud gick alltså bort från porträtten av självupplevda personer och fångade istället vardagliga scener. Barn som slutade skolan och kvinnor som kämpade mot vinden, alla samtida ämnen blev viktiga. För att kunna fånga just dessa scener på ett autentiskt sätt inrättade målaren en ateljé i en taxi. Gömd bakom en gardin för att skydda sig från nyfikna blickar.Duken på framsätet och färgpaletten bredvid målaren på baksätet. Jean ville fånga sina figurer i ett oväntat ögonblick, utan posering och koketteri. En okonventionell metod, men det var med dessa verk som Béraud blev mest berömd, utan att behöva övervinna sin karakteristiska blyghet och blyghet.
Belle Époque representerar en tid då konsten genomgick stora förändringar. Art Nouveau började och teatrar och tunnelbanestationer fick ett modernt utseende. Världsutställningen visade tydligt vilken ställning Paris hade för konst och kultur. Hela Paris vibrerade av glädje. Béraud hade intressant nog bestämt sig för att ägna sig åt att måla religiösa motiv. Béraud komponerade religiösa figurer i en samtida miljö. De kontroversiella målningarna var inte okritiska i konstkretsar, men gav konstnären en oväntad popularitet i samhället.
Sida 1 / 3