Den ryska målaren Marianne von Werefkin var en framstående figur inom den tyska expressionismen. Hon kom från en rysk aristokratisk familj och föddes Marianna Wladimirowna Werefkina i Tula den 29 augusti 1860. Hennes konstnärliga talang uppmuntrades tidigt och redan som fjortonåring fick hon akademiska teckningslektioner. I S:t Petersburg tog hon privatlektioner med Repin. Under en jakt råkar hon av misstag skjuta sig genom höger hand. Genom ihärdigt övande lyckas hon återigen måla med höger hand. Hon behärskar det realistiska måleriet så perfekt att hon kallas den "ryska Rembrandt". År 1891 träffade hon målaren Alexej von Jawlensky. Fem år senare flyttar hon med honom till München.
I Bayerns huvudstad startar hon en salong där Münchens bohemer träffas. Hon grundar också Lukasbruderschaft, kärnan i Neue Künstlervereinigung München och Blauer Reiter. Efter sonens födelse intensifieras krisen mellan Jawlensky och Marianne von Werefkin. Tillsammans med sin son gör hon flera resor till Frankrike. Efter att hon börjat måla igen arbetar hon ofta med Jawlensky, Kandinsky och Gabriele Münter i Murnau. Tillsammans med Jawlensky, Oscar Wittenstein och Adolf Erbslöh grundar hon "Neue Künstlervereinigung München", som Kandinsky snart blir ordförande för.
År 1907 skapas Werefkins första expressionistiska målningar, inspirerade av Vincent van Gogh, Paul Gauguin och Henri de Toulouse Lautrec. Detta gav henne smeknamnet "fransyskan". Motiverat och ikonologiskt lånar hon också ofta från Edvard Munch:s verk. Werefkin och Jawlensky deltar i en utställning på galleriet "Der Sturm" i Berlin 1913 med gruppen "Der Blaue Reiter". Tillsammans med Jawlensky flyttar Werefkin till Schweiz 1914, där de efter flera flyttningar hamnar i Ascona. Jawlensky skiljer sig från Werefkin 1921. Hon försörjer sig genom att måla vykort och affischer och skriva artiklar, bland annat för Neue Zürcher Zeitung.
Målningarna av hennes pensionärsarbete verkar inte längre så chockerande. De blir mer gåtfulla och berättande. Typiska ryska drag i färgen framträder nu mycket tydligt. I februari 1938 dog Werefkin i Ascona, där hon begravdes enligt rysk-ortodox rit. Hennes kvarlåtenskap finns till stor del i Fondazione Marianne Werefkin i Ascona.
Den ryska målaren Marianne von Werefkin var en framstående figur inom den tyska expressionismen. Hon kom från en rysk aristokratisk familj och föddes Marianna Wladimirowna Werefkina i Tula den 29 augusti 1860. Hennes konstnärliga talang uppmuntrades tidigt och redan som fjortonåring fick hon akademiska teckningslektioner. I S:t Petersburg tog hon privatlektioner med Repin. Under en jakt råkar hon av misstag skjuta sig genom höger hand. Genom ihärdigt övande lyckas hon återigen måla med höger hand. Hon behärskar det realistiska måleriet så perfekt att hon kallas den "ryska Rembrandt". År 1891 träffade hon målaren Alexej von Jawlensky. Fem år senare flyttar hon med honom till München.
I Bayerns huvudstad startar hon en salong där Münchens bohemer träffas. Hon grundar också Lukasbruderschaft, kärnan i Neue Künstlervereinigung München och Blauer Reiter. Efter sonens födelse intensifieras krisen mellan Jawlensky och Marianne von Werefkin. Tillsammans med sin son gör hon flera resor till Frankrike. Efter att hon börjat måla igen arbetar hon ofta med Jawlensky, Kandinsky och Gabriele Münter i Murnau. Tillsammans med Jawlensky, Oscar Wittenstein och Adolf Erbslöh grundar hon "Neue Künstlervereinigung München", som Kandinsky snart blir ordförande för.
År 1907 skapas Werefkins första expressionistiska målningar, inspirerade av Vincent van Gogh, Paul Gauguin och Henri de Toulouse Lautrec. Detta gav henne smeknamnet "fransyskan". Motiverat och ikonologiskt lånar hon också ofta från Edvard Munch:s verk. Werefkin och Jawlensky deltar i en utställning på galleriet "Der Sturm" i Berlin 1913 med gruppen "Der Blaue Reiter". Tillsammans med Jawlensky flyttar Werefkin till Schweiz 1914, där de efter flera flyttningar hamnar i Ascona. Jawlensky skiljer sig från Werefkin 1921. Hon försörjer sig genom att måla vykort och affischer och skriva artiklar, bland annat för Neue Zürcher Zeitung.
Målningarna av hennes pensionärsarbete verkar inte längre så chockerande. De blir mer gåtfulla och berättande. Typiska ryska drag i färgen framträder nu mycket tydligt. I februari 1938 dog Werefkin i Ascona, där hon begravdes enligt rysk-ortodox rit. Hennes kvarlåtenskap finns till stor del i Fondazione Marianne Werefkin i Ascona.
Sida 1 / 2