En vindpust för med sig doften av färsk jord och fuktigt gräs genom det öppna fönstret i min ateljé i Lviv. Jag sitter framför en tom duk, men färgerna dansar redan i mitt huvud: Dnipro-flodens djupblå färg, solrosfältens ljusgula färg och gryningens mjuka rosa över Karpaterna. I Ukraina är konst aldrig bara en bild - det är ett eko av landskapet, en själens spegel, en tyst protest mot glömskan. Här, där öst och väst möts, där tradition och modernitet omfamnar och utmanar varandra, är varje akvarell, varje skiss, varje fotografi en del av den levda historien.



Den ukrainska konsten liknar en mosaik, sammansatt av otaliga fragment: Här finns Mykola Pymonenkos expressiva färgrikedom, vars landsbygdsscener fångar vanliga människors liv med en nästan poetisk ärlighet. Hans oljemålningar berättar om festivaler och fältarbete, om hopp och melankoli - och de gör det med en direkthet som träffar betraktaren rakt i hjärtat. Men Ukrainas konst stannar inte vid det idylliska. Den söker, den ifrågasätter, den motsäger. I Maria Prymachenkos verk, vars gouacher är fulla av fantastiska djur och ljusa ornament, anar man folkkonstens kraft, men också modet att sätta sin egen prägel. Hennes målningar, så naiva som de kan verka vid första anblicken, är i själva verket ett uppror mot instängdhet, en hyllning till fantasin i tider av politisk kontroll.



Ibland räcker det med en enda bild för att förstå en hel epok. Den berömda "Kosacksången" av Serhij Vasylkivsky, till exempel, en akvarell som hyllar de ukrainska kosackernas frihet och stolthet, blev en symbol för nationell identitet - och ett tyst motstånd mot utländskt styre. Under 1900-talets turbulens, då Ukraina slets mellan historiens fronter, fann konstnärer som Oleksandr Bohomazov och Dawid Burliuk nya uttrycksformer: Deras avantgardistiska kompositioner, ofta i form av tryck eller collage, bröt med gamla sätt att se och sökte ett språk för det outsägliga. Samhället förändrades och så gjorde även konsten - den blev mer politisk, mer experimentell och ibland till och med mer desperat.



Slutligen blev fotografiet, detta till synes objektiva medium, ett instrument för hågkomst och hopp i Ukraina. Fotografierna av Boris Mykhailov, som dokumenterade det postsovjetiska Kharkiv i all sin råa skönhet, är mer än bara bilder: De är vittnesmål om ett land i förändring, fullt av motsägelser och längtan. Hans bilder speglar den ukrainska själen - sårbar, stolt, obruten.



Den ukrainska konsten är således en ständig dialog mellan gårdagen och idag, mellan individen och samhället. Den berättar om lidande och nystart, om hemland och fjärran land, om bildens outtömliga kraft som säger mer än ord. Den som tar del av denna konst upptäcker inte bara ett land, utan en hel värld av färger, former och berättelser - levande, överraskande och djupt mänsklig.