Mellan de bruna taken hänger tvätt på linor, små färgklickar i rött, blått och gult - nästan det enda som vittnar om rörelse i denna tätt bebyggda stad. 1915 målar Egon Schiele husraden i Krumau från en upphöjd vinkel, så att gavlarna och fasaderna verkar vara ytor som kilats in i varandra &störtar över varandra, omgivna av hans nervösa, mörka linjer. Krumau, dagens Český Krumlov, var hans mors hemstad och en av hans viktigaste platser för både liv och inspiration; gång på gång återvänder han dit, gång på gång målar han den lilla staden vid Moldau. Människor saknas nästan helt, och ändå verkar bilden bebodd - tvätten, de ockragula murarna, fönstren som vakna ögon berättar om ett liv som just har vänt sig bort. Det är en av de mest gripande stadsvyerna inom den österrikiska expressionismen: melankolisk, men utan någon som helst sentimentalitet.
Denna reproduktion är gjord på satinerad duk, och just Schieles torra färgpålägg gör att det lönar sig att titta på den på nära håll. Vävnadens fina struktur griper in i de brutna ockra- och bruntonerna, som om originalets krita faktiskt vilar på en grov yta. Den som låter blicken glida längs takkanterna kan bokstavligen känna hur de mörka konturerna vilar över strukturen. Runt motivet löper en djupblå kant, tryckt direkt på duken och avgränsad mot bilden av en smal guldlinje - den tar rollen som ett passepartout och ansluter sig på ett förvånansvärt självklart sätt till Lenas smala guldprofil, som på utsidan endast sätter en aning av avgränsning. Blått, guld, ockra. Kompositionen framstår som en helhet och det handhållbara verket framstår på väggen som betydligt större än vad dess mått på 30 x 24 cm skulle låta ana.