Skeppen, kvällssolen

Där solen bryter fram i bilden blir även tryckets yta märkbart ljusare - strålkransen över vattnet sticker ut så tydligt mot den i övrigt nästan svarta bakgrunden att den, sett från sidan, verkar vara en egen ljuskälla. Från detta bländande centrum utvecklas hela scenen: Ett segelfartyg seglar framför den lågt stående kvällssolen, vars strålar skär sig i ett solfjädermönster genom molnbankarna, medan mörka trädkronor till vänster och en klippig kust med små tempelbyggnader på höjderna till höger skjuter upp mot himlen. Konstantin Bogayevsky, målaren från Krim, skapade detta verk 1912, under en tid då han förhöjde sina kustlandskap till något visionärt - ingen verklig vik, utan en drömd, där antiken och naturkrafterna smälter samman. Bilden bär på en märklig dubbelstämning, högtidlig och hotfull på samma gång, för himlen ovanför ljuset förblir tung och vattnet i förgrunden är nästan svart.

Just denna kontrast mellan glans och mörker gör den satinmålade duken till sitt eget uttryck här: Leonardo låter faktiskt solens centrum skimra, en mjuk glans som förflyttar sig med betraktarens ståndpunkt, medan de mörka klipporna slukar ljuset och förblir matta - kontrasten ligger alltså inte bara i färgen, utan i själva ytan. När rumsljuset faller snett över de 60 x 48 cm stora ytorna, löper smala reflektioner över vågkamarna i förgrunden, och de små gyllene prickarna i klipporna blinkar till kort innan de åter sjunker ner i det brunsvarta - blicken fastnar om och om igen vid denna detalj. Amelie, en svart träprofil med en inre guldkant, sätter en lugn gräns för detta samspel; på den räfflade guldlisten syns ställvis den rödaktiga patinan, en varm nyans som harmonierar väl med kvällsljuset i bilden.