Amor och psyke som barn, Den första kyssen, 1890.

Det smala stående formatet ger de två barnfigurerna mycket höjd och knappt någon utväg åt sidorna. Det gör att deras omfamning verkar desto mer intim. Amor står på ett moln och lutar sig mot Psyche, hans kyss träffar hennes kind. Hon sänker ögonlocken och lägger armarna framför bröstet, medan han omfamnar henne hårt. Bakom kropparna öppnar sig två mycket olika vingar: till vänster ljusa fjädervingar, till höger en stor fjärilsvinge med en mörk ögonfläck. Den djupa blå färgen på tyget utgör den enda kraftfulla färgnyansen i den annars ljusa scenen. Molnen och bakgrunden smälter nästan samman, så att barnen snarare verkar sväva än sitta. Ljusa hudtoner och mjuka skuggor präglar bilden. Ingenting är påträngande, till och med kyssen förblir stillsam. Bouguereau målade scenen 1890. Som fransk företrädare för 1800-talets akademiska måleri står han för precis figurritning, idealiserade kroppar och mjuka övergångar. Här behandlar han inte myten som en dramatisk kärlekshistoria, utan gör Amor och Psyche till två barn. Den första kyssen blir ett ögonblick som nästan verkar blygt.

I detta verk framträder det höga formatet på 58 × 97 cm. Duken Leonardo med sin satiniserade yta återger hudens fina nyanser och de suddiga molnen utan skarpa övergångar. Det saknas passepartout, och det finns inte heller något glas framför tavlan - duken förblir direkt synlig. På utsidan sätter Ava en kraftfull avslutning. Guldramen har en påtaglig tyngd och ger den smala bildytan en fast avgränsning. Från framsidan framstår guldet som ljust och enhetligt, men i den breda ramspringan övergår det till brunaktiga skuggor. Fina mörka fläckar och lätta oregelbundenheter tar bort all steril enformighet från ytan; vid de smala kanterna återfinns återigen ett klarare gulguld. I hörnen fastnar min blick när jag betraktar verket: där möts de olika guldzonerna rent och tydligt. Det jag uppskattar med denna inramning är att den inte förminskar det lätta motivet, utan behandlar det som en klassisk figurbild. Ramen framträder därvid märkbart kraftfullare än själva scenen - ett medvetet val, ingen tillfällig inramning. I slutändan är det ändå den ovanliga tanken bakom målningen som fastnar: Två berömda kärleksfigurer framträder som barn, och myten inleds med en försiktig kyss på kinden.