Gillis de Hondecoeter var en nederländsk målare som föddes in i konstnärsyrket. Talangen och kärleken till måleriet skulle komma att bestämma familjens liv i kommande generationer. Hans söner följde efter med imponerande framgångar. Hans sonson Melchior fulländade sin talang och koncentrerade sig på djurmålning. Melchior de Hondecoeter blev förmodligen den mest kända djurmålaren i Europa på 1600-talet. Målarens populäraste motiv var fåglar. Melchior drogs till Amsterdam, en stad som hade blivit välmående som ett resultat av guldåldern och som kännetecknades av en utpräglad liberalism. I sin nya miljö ägnade sig Melchior helt och hållet åt att måla stilleben med djur- och jaktmotiv. Han tog över bildkompositionen från sin modell Frans Snyder och började placera fåglarna i mitten av bilden. Ingen annan konstnär hade förmågan att skildra djurens fjädrar så detaljerat och levande. Melchior de Hondecoeter blev snabbt uppmärksammad av sina konstnärskollegor och rika mecenater.
Melchior placerar avbildningen av fjäderdjuren i samband med barockens trädgårdar och jaktmarker. En egenhet som gav konstnären smeknamnet "Djurens Rafael". Kopplingen till barockens prakt och rikedom kan spåras tillbaka till ganska vardagliga omständigheter. Konstvetare är övertygade om att målaren verkligen såg djuren. Fåglarnas rörelser, anatomi och fjäderdräkt är alldeles för autentiska, och därför kan konstnärens målningar inte vara baserade på berättelser och böcker. Medan hans farfar och även hans far förmodligen arbetade med en liten galge, observerade Melchior förmodligen djuren. Den höviska djurhållningen blev alltmer populär bland aristokratiska och rika samtida personer. Sjöfarten öppnade en värld för det exotiska och medan växter samlades in i botaniska trädgårdar levde djuren vid hovet i menagerier. I de kungliga menagerierna kunde man se sällsynta djur. Forskare misstänker att Melchior hade tillgång till dessa ofta privata djurhållningar genom sina beskyddare.
Det rika samhället gillade att omge sig med djur. Förutom papegojor fanns det tävlingshästar och jakthundar, som inte fick leva ett liv i det fördolda. Djuren målades och presenterades. Ju rikare uppdragsgivaren var, desto bättre måste konstnären vara. Hondecoeters talang var förmodligen tillräcklig för att öppna dörrarna till de mest ädla husen. Konstnären avbildade sällan djuren som stillbilder. Fågelstrider och spetsiga scener ger verken en viss dramaturgi. De objekt som skär varandra i bildens kanter ger intrycket av en ögonblicksbild. Melchior kombinerar ofta det lokala djurlivet med okänd fauna. Parker, landskap och arkitektur blir till en slags staffage för de egentliga huvudpersonerna, fåglarna.
Gillis de Hondecoeter var en nederländsk målare som föddes in i konstnärsyrket. Talangen och kärleken till måleriet skulle komma att bestämma familjens liv i kommande generationer. Hans söner följde efter med imponerande framgångar. Hans sonson Melchior fulländade sin talang och koncentrerade sig på djurmålning. Melchior de Hondecoeter blev förmodligen den mest kända djurmålaren i Europa på 1600-talet. Målarens populäraste motiv var fåglar. Melchior drogs till Amsterdam, en stad som hade blivit välmående som ett resultat av guldåldern och som kännetecknades av en utpräglad liberalism. I sin nya miljö ägnade sig Melchior helt och hållet åt att måla stilleben med djur- och jaktmotiv. Han tog över bildkompositionen från sin modell Frans Snyder och började placera fåglarna i mitten av bilden. Ingen annan konstnär hade förmågan att skildra djurens fjädrar så detaljerat och levande. Melchior de Hondecoeter blev snabbt uppmärksammad av sina konstnärskollegor och rika mecenater.
Melchior placerar avbildningen av fjäderdjuren i samband med barockens trädgårdar och jaktmarker. En egenhet som gav konstnären smeknamnet "Djurens Rafael". Kopplingen till barockens prakt och rikedom kan spåras tillbaka till ganska vardagliga omständigheter. Konstvetare är övertygade om att målaren verkligen såg djuren. Fåglarnas rörelser, anatomi och fjäderdräkt är alldeles för autentiska, och därför kan konstnärens målningar inte vara baserade på berättelser och böcker. Medan hans farfar och även hans far förmodligen arbetade med en liten galge, observerade Melchior förmodligen djuren. Den höviska djurhållningen blev alltmer populär bland aristokratiska och rika samtida personer. Sjöfarten öppnade en värld för det exotiska och medan växter samlades in i botaniska trädgårdar levde djuren vid hovet i menagerier. I de kungliga menagerierna kunde man se sällsynta djur. Forskare misstänker att Melchior hade tillgång till dessa ofta privata djurhållningar genom sina beskyddare.
Det rika samhället gillade att omge sig med djur. Förutom papegojor fanns det tävlingshästar och jakthundar, som inte fick leva ett liv i det fördolda. Djuren målades och presenterades. Ju rikare uppdragsgivaren var, desto bättre måste konstnären vara. Hondecoeters talang var förmodligen tillräcklig för att öppna dörrarna till de mest ädla husen. Konstnären avbildade sällan djuren som stillbilder. Fågelstrider och spetsiga scener ger verken en viss dramaturgi. De objekt som skär varandra i bildens kanter ger intrycket av en ögonblicksbild. Melchior kombinerar ofta det lokala djurlivet med okänd fauna. Parker, landskap och arkitektur blir till en slags staffage för de egentliga huvudpersonerna, fåglarna.
Sida 1 / 1