Emanuel de Wittes far var lärare i den nederländska staden Alkmaar. Han gav sin son lektioner och skulle ha velat se honom följa i hans fotspår. Men den unge de Witte var fast besluten att bli målare, så vid 19 års ålder gick han med i St Luke-gillet i Alkmaar. Gillet fanns i nästan alla nederländska städer. Lokala målare, skulptörer och hantverkare var medlemmar i gillet. Det var det enda sättet att utbilda lärlingar, anställa gesäller och erbjuda och sälja sina konstverk till allmänheten. Några år senare flyttade han till Delft, där han studerade för Evert van Aelst, en mycket berömd nederländsk stillebenmålare. Därefter bodde han i Rotterdam och Amsterdam, där han gifte sig med Geerje Arents 1651 och fick en dotter. Redan fyra år senare dog hustrun och de Witte gifte sig på nytt. Hans andra hustru Lysbeth van der Plas åkte fast för stöld en kort tid senare och blev utvisad från staden som straff. Hon levde sedan vanärat utanför stadsmurarna, där hon dog fyra år senare. Incidenten skadade de Wittes sociala ställning kraftigt och ledde till att han till stor del blev utfattig på grund av rättstvister.
Hans konstnärliga förmåga var dock inte nedsatt och han fortsatte att måla utan att låta sig avskräckas. Förutom porträtt ägnar sig Emanuel de Witte åt mytologiska, historiska och religiösa motiv. Under den andra halvan av sitt liv arbetade han också mycket ofta i kyrkor. Hans målningar av interiörer i olika gudstjänstlokaler hör till hans mest kända verk, till exempel målningen "Interiören i den portugisiska synagogan i Amsterdam". Han målade dock inte alltid enligt verkligheten, utan enligt sin skönhetskänsla. Han lät olika kyrkors interiörer smälta samman till en enda bild, målade in obefintliga kyrkobesökare i den eller utelämnade dem. Även hans mycket berömda målning "Palazzo i en italiensk stad" är en ren fantasi. Han målade mycket sällan landskap, gator och torg.
Som konstnär och i sin målarstil imponerade de Witte mycket, som person ska han ha varit ganska svår enligt berättelser från samtida personer. Han skulle alltså ha varit ganska kallsinnig, grälsjuk och en spelande natur. Kanske har dock de privata bekymmer som orsakades av två hustrars död, anklagelserna, rättegångarna och de förödmjukelser som hörde samman med dem också satt sin prägel på honom. Vid 75 års ålder hängde sig konstnären från en kanalbro i Amsterdam. Hans kropp hittades inte förrän flera veckor senare.
Emanuel de Wittes far var lärare i den nederländska staden Alkmaar. Han gav sin son lektioner och skulle ha velat se honom följa i hans fotspår. Men den unge de Witte var fast besluten att bli målare, så vid 19 års ålder gick han med i St Luke-gillet i Alkmaar. Gillet fanns i nästan alla nederländska städer. Lokala målare, skulptörer och hantverkare var medlemmar i gillet. Det var det enda sättet att utbilda lärlingar, anställa gesäller och erbjuda och sälja sina konstverk till allmänheten. Några år senare flyttade han till Delft, där han studerade för Evert van Aelst, en mycket berömd nederländsk stillebenmålare. Därefter bodde han i Rotterdam och Amsterdam, där han gifte sig med Geerje Arents 1651 och fick en dotter. Redan fyra år senare dog hustrun och de Witte gifte sig på nytt. Hans andra hustru Lysbeth van der Plas åkte fast för stöld en kort tid senare och blev utvisad från staden som straff. Hon levde sedan vanärat utanför stadsmurarna, där hon dog fyra år senare. Incidenten skadade de Wittes sociala ställning kraftigt och ledde till att han till stor del blev utfattig på grund av rättstvister.
Hans konstnärliga förmåga var dock inte nedsatt och han fortsatte att måla utan att låta sig avskräckas. Förutom porträtt ägnar sig Emanuel de Witte åt mytologiska, historiska och religiösa motiv. Under den andra halvan av sitt liv arbetade han också mycket ofta i kyrkor. Hans målningar av interiörer i olika gudstjänstlokaler hör till hans mest kända verk, till exempel målningen "Interiören i den portugisiska synagogan i Amsterdam". Han målade dock inte alltid enligt verkligheten, utan enligt sin skönhetskänsla. Han lät olika kyrkors interiörer smälta samman till en enda bild, målade in obefintliga kyrkobesökare i den eller utelämnade dem. Även hans mycket berömda målning "Palazzo i en italiensk stad" är en ren fantasi. Han målade mycket sällan landskap, gator och torg.
Som konstnär och i sin målarstil imponerade de Witte mycket, som person ska han ha varit ganska svår enligt berättelser från samtida personer. Han skulle alltså ha varit ganska kallsinnig, grälsjuk och en spelande natur. Kanske har dock de privata bekymmer som orsakades av två hustrars död, anklagelserna, rättegångarna och de förödmjukelser som hörde samman med dem också satt sin prägel på honom. Vid 75 års ålder hängde sig konstnären från en kanalbro i Amsterdam. Hans kropp hittades inte förrän flera veckor senare.
Sida 1 / 1